å NER har det vart alltför mycket av.... man undrar när allt skit ska ta slut...

Ja kanske bäst ja tar de från början.

I fredags åkte jag å min vän med näsorna/nosarna mot Östersund, och Wången... en tvådagars utställning väntade, båda med spända förväntningar, hur skulle de gå, var Kira för mager, kunde ja få henne att ställa sej osv osv... nerverna va såklart på högspänn, som alltid inför ett "test"...

Efter mkt om och men... förvirring pga felanvisad, eller snarare brist på verklig information och vägbeskrivning, så hittade vi vår stuga till slut. När vi kom fram visade det sej att klockan va väldigt sent! närmare 23 tror jag nog den var. Väl på plats efter att gått runt i vår stuga på 140kvadrat! lyxit värre!

På nedre våningen fanns ett kök, toalett... MED BASTU! och bagarstuga! de sistnämnda han vi av förstålig anledning inte använda...

Sen ett rätt stort vardagsrum, med öppenspis och jättemysigt ombonat, med massor av gamla möbler, en spinnrock bla... sen en gammeldags utdragbar säng... nackdelen som vi båda såg det, var att ovanför sängen så formligen STIRRADE 4st gamla personer (urgamla foton på två gifta par) på en, bakom skallen om man skulle sova där... vilket inte någon av oss "gillade läget av"

Sen gick vi upp, och bara det var ett äventyr för sej! trappen va nämligen smal, öppna trappsteg, och väldigt väldigt brant! de va ett konststycke att personligen ta sej upp, och sen 4 vilddjur till viffar... hm... hur skulle detta gå....

Väl uppe, (utan hundar) så konstaterade vi att det var jättemycket plats där, första man kom upp till var ett stort sovrum, med en dubbelsäng, och en vanlig enkelsäng, sen bakom en stolpe upptäckte jag att det låg ett till rum... MED dörr emellan, vilket tjejen som jag fick tipset om stugan av, sagt att -det finns inga dörrar mellan rummen...

Inne i detta rum (som va minst lika stort, om inte större än det första) så var det en dubbelsäng, tre enkelsängar och även en spjälsäng i.... detta rum tog jag i beslag....

Japp, efter urplockning av en MASSA packning, burar osv osv... så tog vi in hundarna, min kompis hade med sej sin labbehane och en av sina tikar (labbe) och jag hade som sagt var med mej en löpande Kira, och en "förmodligen" löpande Lexi.... men de hela löste sej jättebra, vi hade kompostgaller mellan köket och vardagsrummet och på så vis särade vi på hundarna... gick jättebra.

Det är så kul när man ser att man har samma synsätt på hundhållning! ingen av hundarna levde rövare, gnällde eller va stökig, inte ett knyst från någon av hundarna ens över att "sova borta" de va lugnt och skönt och vi kunde koppla av ganska bra, vi sov väl inte så mkt den första natten... men men..

Så va de då lördagmorron, utställningen skulle börja kl 09:00 och vi va på plats ca 8:40... va väl lite sent tyckte vi båda men det gick... upp med burar, in med hundar och sedan försöka hitta kataloger och annat....

Sen hade jag själv strulat till det och läst programmet lite tokigt, ja trodde flat-tikarna skulle in först i ringen jag skulle vara i... men det visade sej att det var fetfel... så de vart en evinnerlig väntan... + nervositet på det.... = ingen bra kombination! *konstaterar*

Träffade såklart "kennelmamma" och det va såklart lika roligt! hon tyckte Lexi va jättefin... *såklart hon är...-opartisk som man är*

Att hon dessutom ville ha med Lexi i uppfödargruppen va ju jättekul

*min lilla pluppsnuttgurka*

Sen erbjöd hon sej att visa Lexi i ringen.... så det tackade jag ju ja till... och Kira fick jag en jättebra "handler" till.... Kira ställde sej jättefint med henne...

Hur gick det då???

Jaa Lexi vart på lördagen 1a, och 1 med Hp *stolt matte*

Kira gick det inte riktigt så bra för på lördagen, hon åkte på en 2a... pga sin vikt... för tunn!!!

Kritiken löd som följande:

Domare: Per Iversen

Lexi: En ung svart tik. Mkt bra storlek. Mkt bra huvud och uttryck. Bra hals och front. Välutv, kropp. Aningen lågt ans, svans. Mkt bra päls. Rörelser, bra. Välvisad.

Kira: En vart tik som kunde varit mer balanserad och stått bättre på sina ben. Kunde haft lite mer längd på huvud. Ok hals. Nog smal i kropp. Bra ben och tassar. God rygg. Kunde haft bättre päls. Bra rörelser från sidan.

Trötta som gnun for vi för att söka efter någon form av middag, det enda som fanns var en bar/pizzeria så vi åkte först till en ica affär som fortfarande hade öppet... sen beställde vi pizza och åkte till stugan...

Försökte hålla oss vakna till åtminstånde Robinsson va klar

Söndagens uställning skulle börja en hel timme TIDIGARE... *sucka*

Så upp me tuppen, städa ur, packa... och vi insåg att vi kunde lika väl åka tillbaka och hämta upp packningen på vägen tillbaka...

Ut med packning försöka hitta plats, osv osv... denna gång va vi först ut i ringen, Lexi fick Gunilla som "handler" idag igen, och hon placerade sej idag som 1a , 2 med hp i konkurensklass...

Näst ut va Kira... (flöt på jättebra tidsmässigt!) Ulrika ställde Kira även idag, vilket jag är oerhört tacksam för! Idag gick det bättre... *nog fasen äre lustigt va de händer saker UNDER NATTEN!?!?!?!?!?!*

Kritiken löd som följande:

Domare: Siv Sandö

Lexi: Regäl tik, ändå feminin och med goda rasdetaljer. Kraffullt huvud ännu ngt lös i kroppen. Ngt fallande kors. God stomme. Kunde haft lite mer päls. Rör sig trevligt och är glad och positiv.

Kira: Medelstor. Ädelt huvud med fint uttryck. God hals, skuldra och överarm. Stram kropp. God pälskvalitet. Kunde önskat ngt bättre frånskjut i bakpartien.

På de hela en jättetrevlig helg! detta gör vi om till nästa år hoppas jag.

Så till det mycket tragiska....

Igår fick jag ett mess av John... och det var inge kul mess kan jag lova... paniken kom som ett brev på posten...

I messet står att Mira dött...

VAAAAAAA skrev jag tillbaka... men jag hann bara trycka på skicka meddelandet så återkom "vettet till sanns" och jag slog nummret hem....

Då hade Mira tydligen legat i köket (som hon brukar göra) men hon brukade alltid komma upp på bordet när husse kommer ut till köket, för då passar hon på att tigga.... hon låg tydligen bara där på soffan, och J gick och satte sej brevid henne, då klev hon upp i hans knä och la sej tillrätta där, vilket hon ALDRIG brukade göra, hon va ingen direkt "knäkatt" nämligen... men nu låg hon där, i ca 45minuter... sen slutade hon helt sonika att andas...... lilla gumman....

Så igår vart de en tuff kväll... och hur John känner det, vill jag inte ens försöka mej på att förstå.... hur det än är, så är det han som är den stora kattmänniskan i detta hem.... och alltför många av hans pälsklingar har lämnat så tragiska spår efter sej... har det inte vart cancer så har det vart andra tragiska grejer som hänt....

Fy fasen så orättvist livet kan vara!

Vår lilla Miragumma... du är saknad... sov gott hjärtat....

Mira och pappa Merlin....