Fick just ett kul mail.....

Herrejösses va får folk allt från? 

skrattade så tårarna rann...

----------------------------------------------------

Paret Eva och Sven Holmlund, som inte lyckats få egna barn, hade
bestämt sig för att anlita en s.k surrogatpappa för att bilda en
liten familj.

På morgonen den dagen surrogatpappan skulle komma och utföra sitt arbete,
kysste Sven sin Eva med orden: Han kommer nog snart , innan han for till sitt jobb.

En halvtimme senare kommer en babyfotograf till bostadsområdet för
att försöka sälja sina tjänster med hjälp av dörrknackningsmetoden.

- God morgon fru Holmlund, ni känner inte mig, men jag har kommit
för att ...

- Oh! Ni behöver inte förklara, och säg gärna Eva. Jag har väntat på er halva förmiddagen.

- Verkligen, säger fotografen, det var väl bra det, jag är ju specialist på bebisar.

- Det var just det jag och min man hoppades på, kom in och sitt. Hur kan vi komma igång? frågar Eva lätt rodnande.
- Överlämna det problemet till mig, säger fotografen. Jag brukar
oftast försöka med ett par omgångar i badkaret, sedan en på soffan
och kanske ett par på sängen. Ibland kan det vara en idé med en
omgång på vardagsrumsmattan, där blir det lättare att rulla runt i pigga ställningar.

- Badkaret, vardagsrumsmattan? Inte konstigt att det gick dåligt för mig och Sven.

- Tja Eva, ingen kan väl garantera nåt perfekt varje gång. Men om vi provar flera olika ställningar, och jag skjuter från sex eller sju olika vinklar är jag säker på att ni kommer att bli nöjd med resultatet.

- Jag hoppas att det kommer att gå ganska fort, säger fru Holmlund viskande.

Fotografen öppnar sin portfölj och tar fram sin mapp med barnbilder.
- De här fixade jag på taket av en London-buss säger han leende.

- Oh min Gud! Utropar fru Holmlund, medan hon intensivt börjar tugga på en näsduk.

- Och de här tvillingarna blev verkligen lyckade, trots att deras
mor var mycket svår att jobba med. Fotografen räckte över bilder till fru Holmlund.

- Var hon svår? frågade frun.

- Ja, jag är rädd för det. Jag blev till slut tvungen att ta henne
till Kungsträdgården för att få jobbet ordentligt utfört. Folk
trängdes omkring oss i fyra, fem led för att se vad vi höll på med.

Fru Holmlunds ögon stod nu rakt ut av blandad skräck och förvåning.
- Fyra, fem led??

- Just det, sa fotografen. I mer än tre timmar dessutom. Mamman
gnällde och skrek konstant hela tiden, så jag hade verkligen svårt
att koncentrera mig på uppgiften. Mörkret närmade sig också, så jag var tvungen att jäkta på mina skott, men till slut när ekorrarna började nafsa i min utrustning, var jag tvungen att ge upp.

Fru Holmlund lutade sig framåt. - Du menar att de tuggade på din öööhhh..utrustning?

- Ja, precis så var det. Om du är färdig med frågorna nu, så sätter jag upp mitt stativ, så vi kommer igång på allvar.

- Stativ??!! Skrek frun oroligt.

- Ja, jag måste använda ett stativ att vila min Canon mot, den är
nämligen alldeles för stor för att hålla själv medan jag gör mig redo för aktion.

- Fru Holmlund? Eva..? Fru Holmlund??

jösses, ibland ska man bara hålla truten å göra de som känns "fel" men som säääääkert skulle visa sej bli både lättare och bekvämare... *va-surrar-ja-i-undrar-ni-nog*

*L*

Tja fröken virrpanna me self i egen hög *asg* jojo me mina 160... räknas man nog INTE som hög... nåja...

Jo, för att börja från början.... kanske? så......... hade jag å "söstra mi" bestämt att vi skulle gå ut och gå bara hon å jag och hundarna.... (idag-då)

Så kl 10 så knackar hon på, och jag försöker förbrilt skynda mej.... men............... tja.... med tre VÄÄÄÄÄÄÄÄLDIGT IVRIGA hundar är INTE de de allra lättaste....

-matte, skynda dej skynda dej skyyyyyyyynda dej....

-jaja... men gå uuuuuuuut me er å vänta på gården... (varpå tre monster rusar ut och tokskäller för dom veeeeeeet ju så vääääääääääl att när vi ska gå så blir det ALLTID roligt.....

*å-jag-som-trodde-jag-hade-PLI-på-mina-hundar*

*muttrar för mej själv*

Letar förbrilt efter tre koppel..... söker fasen överallt..... *snart-även-UNDER-mattorna*

Hittar inga........... söker ute i bilarna... jodå... där ligger det koppel.... men givetvis INTE dom jag vill ha.... nåja....

Vid de här laget har söstra mi nästan garvat ihjäl sej, för hon påminner mej  GIVETVIS om att JAG brukar klaga över att de tar sån tid när HON ska klä barn osv...*fan-att-man-INTE-kan-hålla-käften!!!!!!*

Är vid de här laget lagom irriterad, på tuggande Mini (tuggar på TESS-stackarn) och Kira rullar sej i snön så hon ser ut som ett monster... samtidigt som hon försöker sno mina vantar.....*ska-baraaaaaaaaaa-bära-dom-åt-dej-matte* jojo...... ja kan bära mina vantar själv tack!

Sååååååå... när man till slut är på väg..... så är man genomsvettig... och sisådär lagom irriterad över att Tess ska DRA i kopplet... Kira går å "lider" över att matte måste riva i åt Tess.... å TACK GODE GUD (eller nån) att Söstra mi tog sej an fröken !"#!#!"¤"¤! no name....

Iväg efter vägen, fått ordning (NÅGORLUNDA) på Tess dragande.... Kira går som vanligt lös.... å Anneli ser ja skymta nånstanns där framför... DRAGEN AV MINI......... ja försöker ropa på henne att saaaaaaaaaaakkkkkkkkkktaaaaaaaaaaa neeeeeeeeeeeeer........

Tja, till slut så börjar de likna liiiiite ordning.... *pustar-ut*

Hemma sitter J i godan ro....... tänker man stilla å lugnt.... uuuuuutan att behöva ta hand om "sin hund"

Tja, va vore en bal på slottet.............

Nåja, vi beslutar oss för att gå vägen runt (drygt 7km tror ja) meeeeeeen..... så kom min förvirrade hjärna på.......... SKOTERSPÅR.... hm... däääääääääär ska vi gå... så slipper vi ha hundar i koppel å där kan dom härja fritt............ *redan-här-borde-någon-skjutit-mej*

Annelie frågar stilla å lugnt.... :tror du verkligen att de håller att gå i skoterspåret, efter all snö som kommit....

jag till svar: jaaaaaaaaa de e väl klart.... *faaaaan-kunde-verkligen-INGEN-skjutit-mej??????????*       skotrar har ju kört här juh... säger jag.... glad i hågen.....

tja, vi går.... å går... å går.... å stegen blir tyngre å tyngre å tyngre........... de börjar verkligen bli JÄVLIGT JOBBIGT!!! för givetvis så va de lös jävla snö samt att det INTE bar på vissa ställen.........*gråter-stora-tårar-nu*

jag håller käften, *å-lider*

Annelie traskar på..... vi stånkar å pustar vid de här laget... å ja lovar........ de ÄR MINST 500 MIL tills skoterspåret kommer ut på vägen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Till slut tar hel--tet slut..... å vägen ser onekligen lockande ut...........*HAAAAAAAAAAAAAAAAAAHAAAAAAAAAAAAAAAA
AHAAAAAAAAAAAAA*

Givetvis va de ISHALKA under snömodden, där lastbilarna kör....... så.... MYRSTEG med tre hundar... någon som testat det?????????????? om inte....

GEEEEEEEEEEE FAAAAAAAAAAAN I DEEEEEEEEEEEEE!!! låt ingen INGEN någonsinn lura in er i en sån bedrift!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

denna promenad kändes som 17 svåra år.... *asg*

Men... stolt som en tupp så får man se de som så..... *vi hade iallafall tur me vädret*

Vad resten av dagen har att erbjuda.... *vill-ja-verkligen-veta-det?*

Tja, tre nöjda hundar, en slut matte, och en kopp kaffe hos söstra mi snart.... kan de bli bättre? nje...

Hörrni.... håll er till skoterspår som håller, och vägar som är sandade rejält... så blir de nog  en bra dag... :0)