Nog är man konstig som människa?

Ibland funderar jag över om jag är totalt skvatt galen och borde läggas in för gott på ett varmt ställe. Där inga nycklar finns som kan ta en ut! Jag blir så förbannat less på mej själv.

Ska det vara så förbannat svårt att ta hand om sej själv, att sätta en liiiiiiiiiiten liten pytteynka bits hjärnhalva på SEJ SJÄLV!  Ja jag måste va skvatt galen…

Detta skriver jag mest för mej själv, för att jag kanske på så sätt kan förstå allvaret bakom, NÅGON GÅNG, för visst är det väl så att man behöver se det på pränt för att kunna göra verklighet av sina tankar, så ”Inbillar” i alla fall jag mej att det är…

När jag nu har en dags ”semester” så har jag svårt för att njuta, tycka jag är värd det. Jag får dåligt samvete och jag oroar mig för att folk ska tycka att jag är lat. Det är knäppt, jag inser det, jag är en ”arbetsnarkoman”. Men jag jobbar på det. Det är svårt att lära sig tänka om, har hållit på så här non stop i en jäkla massa år nu. Har glömt hur man lever på något annat sätt. 

Kroppen säger ifrån nu med besked och jag MÅSTE förändra mitt tankesätt och rutiner. För den som inte varit i en liknande situation kan problemet kanske tyckas löjligt, hur svårt kan de vara att låta bli och ”jobba”? Att ta en dag ledigt i veckan, en kväll ledigt ibland. Men det är SÅ SVÅRT.

Gör jag inget får jag hjärtklappning av stress för att jag inte gör något. Jag kan bli så stressad över situationen att jag nästintill hyperventilerar och får ångest attacker. Visserligen inget jag visar utåt, jag går hellre undan.

När jag då gör något får jag ofta smärtor i bröstet och det kan hugga till i hjärtat. Magkattaren är numera kronisk. På väg hem härom kvällen högg det till i hjärtat så jag var tvungen att stanna bilen. Resten av vägen hem strålade det smärta från hjärtat hela vägen ner i vänster arm. Det har hänt några gånger. Det är otäckt.

Men precis som en anorektiker vet att hon skadar sig själv genom att inte äta, kan jag inte sluta jobba/göra saker, fast jag vet att det skadar mig, att jag lever farligt. Åter igen, har man inte varit i den här sitsen kan man nog inte förstå att även detta är en sjukdom. Har en enorm prestationsångest och höga krav på mig själv.

Jag kan tänka och inse att jag har nått otroligt mycket både privat och med mina intressen, men jag kan inte ta till mig. Tycker inte det är tillräckligt, jag anser att jag kan mer, bättre, göra mer. Kraven jag har på mig själv är skyhöga.


MEN jag är i alla fall medveten om det, jag jobbar på det. Jag VET allt de här med ”du måste göra si du måste göra så… ta ett steg i taget” osv osv… bla bla bla… hela den redigerade boken har jag nog skrivit själv. Att VETA HUR man gör… är inte de svåra… det svåra är att acceptera, och att försöka förändra, att ta ETT steg i taget… men när ”ska bara” är i farten, då är detta inte det enklaste…

Fick verkligen en tankeställare igår på sjukhuset. Njurarna är kaputt… och de hela kan mkt väl inom snar framtid sluta med dialys. Så pass illa är det nu… och vad gör jag då, kan man fundera över både en och tretton gånger…

Bromsar jag inte det hela, så slutar det med det…

Till något positivt i de hela då… jag har för första gången på länge länge länge… satt mej ner och ÄTIT!!! Både frukost och en banan till mellanmål, och till lunch åt jag kalvsylta och en smörgås…

Visst låter det befängt? Att behöva TVINGA sej till att ÄTA??? Ser jag det så här i skrift fattar jag att det ÄR helt jävla sjukt! Men så är det… jag har inte ”tid” till att komma ihåg att ÄTA, visst är det sjukt!

Visst, jag äter middag, men det har blivit sällan någon rutin av det hela, och nu MÅSTE jag ta tag i det hela… bara dom ”kraven” på mej själv, får hjärnan och kroppen att vända sej ut och in… att äta fast man inte känner sej hungrig, sköterskan frågade mej igår –va 17 går du på? Hur orkar du? Va får du energin av, du borde vid de här laget vara sängliggande…

Ja, säger jag… ja vet inte… jag bara gör de…….

Nåja, ett steg i taget var det… (inga krav här inte) *hördes ironin*

För mej har  inte ETT STEG i taget existerat… utan fullt ös medvetslös… det mest skrämmande är nog, att även fast jag ”inte gör något” tex sitter här framför datorn, i vad många skulle anse vara ”avkopplande” så är hjärnan full i andra tankar på allt och ingenting… SJUKT?? Japp… men thats me…

Nåja, som sagt… ett steg…….. i taget…..

Thats all from me….