en sån här dag......... så oändligt många ord man vill säga, men tanken stannar vid en tanke, orden kommer inte ut ur munnen...  de man vill säga, och det man känner så oerhört starkt i hjärta och själ.. ett tröstande ord... en tröstande handling, men vad gör man? vad säger man? hur beter man sej? kanske det finns en mall, för hur man bör bete sej??? när en vän/släkting/anhörig hastigt tappat sin älskade....... jag tror inte den mallen/manualen finns...... för alla är vi olika, det finns inget "rätt eller fel" att göra eller säga....

Det är vid sånna här tillfällen man kan känna att tiden står stilla, det är lugnt.... visst, en tung dag... på ett sätt.... men ändå så vackert...

Det är även vid sånna här tillfällen man minns tillbaka, det man tror man (i sin enfald) "glömt" kommer över en... allt man själv upplevt under den relativt korta tid man tillbringat på denna jord.... min älskade Janne, min bästa vän som valde att ta sitt eget liv.... min kära mamms för bara en så kort tid sedan... gick bort allt för fort.... så mkt man upplevt....

Och visst.... detta händer varje dag för även andra än mej...

Det gör en stark, det som inte tar knäcken på en.... men ibland funderar man bara på... HUR mkt kan en människa bära.... vad är det som gör att vissa ger upp, och andra masar sej vidare framåt, vad är rätt... vad är fel.... vem är det som har rätt att sitta och  bedömma vad och hur man ska bete sej........

Jag vet bara det att JAG inte vill ta på mej den rollen, det är NOG med att bestämma översitt eget handlande... 

Nåja jag önskar bara att jag kunde ge min kära moster och mina två kusiner några väl valda ord, det ÄR tungt, att mista sin älskade, jag VET...           Visserligen vet jag också att dessa ord mister sin mening JUST NU, men jag kan också av erfarenhet säga att det kommer dagar som är bättre än andra, och på så vis orkar man flytta sina fötter små små steg in i en annan "vardag".

Många nätter i ensamhet finns framför, tomheten kommer att sätta sina spår som spikar i ett staket, även om man drar ut varje spik, så finns ändå ett tomrum kvar, där spiken suttit... Men en dag, kan man minnas, och kanske.... kanske på något sätt finna ett sätt att leva vidare sitt liv.... det går... men det är enbart en själv som kan bestämma sej för det... Att våga leva, det är en svår "läxa" i livets skola... kanske den svåraste av alla....

Jag avslutar med denna väl tänkbara låt.... med en text som är helt outstanding....

DU ÄR ALLTID EN DEL UTAV MEJ

Här skiljs våra vägar i livet,

den väg vi tllsammans fick gå.

Jag tog aldrig nå´nting för givet,

min saknad känns smärtsam ändå.

 Du skänkte mej glädjen och skratten,

i din värld fick jag komma in.

Du var den lyssnande rösten i natten, 

du gav mej den tid som var din.

Du är för alltid en del utav mej

som polstjärnans ljus i natten,

Jag tänder ett ljus som en hälsning

till dig, som en bro över mörka vatten.

Du är för alltid en del utav mej,

så fjärran men ändå nära.

En ängel skall bära min hälsning till dej.

Du är alltid en del utav mej.

Här skiljs våra vägar i livet,

men du lät mej tidigt förstå

i stjärnorna står det visst skrivet:

Tillsammans för alltid ändå.

När natten så stilla sej sänker

finns tystnadens tomhet hos mej,

och likt den klaraste stjärnan som blänker,

så stark är min kärlek till dej.

Du är för alltid en del utav mej.....

-----------------------------------------------------------

Ta hand om varandra...