Vilken dag, vilken vecka.......... tja, va kan man säga..... mer är att nu få de va nog me elände!!!

Först min morbrors tragiska bortgång, sedan vetskapen om att även mormor är dålig, och opererat höftleden som hon bröt i lördags....

Jag åkte idag till övik för att dels hälsa på min moster, och för att hjälpa pappsen, och ett besök till mormor på sjukhuset... 

Åker dit på eftermiddagen vid halv 4 tillsammans med mina mostrar och morbror, mormor sover mest, men reagerar och känner igen mej och alla andra... med andra ord är hon kontaktbar, men märkbart tungandad och trött....  vi åker därifrån efter en stund, och mormor säger hej då, och vinkar åt oss....

Sitter och surrar en bra stund med min moster, och efter ett tag så ringer sjukhuset och då är mormors tillstånd försämrat så dom skickar henne till IVA, och ber oss komma dit....

Tiden står banne mej stilla här, känns det som.... de som annars tar ett par minuter känns som timmar... innan man är framme på sjukhuset....

Kommer fram och får sitta ner en stund innan vi får gå in till henne, det känns redan då att mormor är "borta" hennes energi finns inte kvar.......... hon andas stilla och tungt, men ingen kontakt går att få....... ja ber en stilla bön för mej själv, om att hon ska få ro, och somna in tryggt... att alla bekymmer försvinner..........

en liten stund senare slutar hjärtat slå, och hon är borta........

en "fin stund" men ack så tomt........ så ofattbart...... tja, de finns inga ord........

Visst........ om man bortser från sitt eget "ego" så är detta de absolut bästa som kunde få hända mormor.... tanken på att en så aktiv person som hon var och fick chansen till att få vara hela sitt liv till slutet...... är få förunnat...

Tanken på att hon lika väl kunnat legat där som ett paket, eller vetskapen om att OM hon inte fått komplikationer efter sitt fall... skulle kunna återhämta sej och hamna i sitt hem igen........kanske hamnat på nåt äldreboende och inte kunnat gå igen... hon som alltid var igång, från de hon slog upp ögonen till kvällen, med bakande till matlagning och virkning...... och att hon tog hand om "gammlingarna" som hon kallade dom som bodde i ålderdomshemmet mitt emot hennes egen lilla bostad........

Nää, de va bäst -sett ur hennes perspektiv... att hon fick ett "trots allt" värdigt slut....

Men det hjälps inte........ hon kommer ändå alltid att vara min morre... som man var hos när man hade sommarlov, vinterlov, osv....... som tog en med ut till skogen för att kolla bären, svamparna eller bara gå ut och gå..... kolla till vattenkällan dom hade mormor och morfar........ minnen som finns i ryggmärgen......... MIN morre.... älskade mormor....... du fattas redan......... 

Vila i frid...........